Äntligen är det dags för landet igen..

Älskade helgen har kommit och det är dags att bege sig till vårt landställe igen. Svea är nog den som kommer att bli gladast. Hon har nog saknat tomten och framförallt skogarna som hon kan springa fritt i.

Vill helst dra ett täcke över sig..

Att komma hem till stan tycker Svea inte var ngn större hit. Sur ligger hon i sin bädd och låtsas inte höra när vi säger att det är dags att gå ut.
4 gånger gick jag ut med henne innan kl 12. Inte en kissning. Den sparade hon till när jag höjde rösten åt henne när hon hoppade upp i soffan. Då passade det bra att kissa minsann. Så Matte fick skura och springa till kemtvätten med soffkudden.
Roligt var sen iallafall att gå till hundgården och socialisera sig lite, så hon kunde bjuda på att bajsa på trottoaren & det är ju bättre än i soffan.
Håller tummarna för att vår tjej snart vänjer sig vid stan och tycker att det är roligt att gå ut igen.

Idag tänder vi ljuset för älskade Ellen

Idag skulle vår älskade golden tjej ha fyllt 15 år.
Vi saknar henne så otroligt mycket, men vet att hon har det bra uppe i hundhimlen där hon säkert ständigt och jämt badar & får äta hur många knäckebrödsmackor hon vill.

Vi hade turen som fick ha en sån otroligt fin, älskvärd & frisk hund in i det sista.

Idag tänder vi ljuset som står vid ditt foto, tänker & saknar dig lite extra mycket.

Kompisar?

Vi har ju förutom Svea 2 st katter. Mamma katten Gosa & hennes son kelgrisen Peppar. Svea är mycket nyfiken på dem båda. Gosa har hon dock respekt för och håller sig på avstånd eller när hon är som modigast vågar hon lukta lite på henne. Peppar däremot, är ingen katt som utstrålar pondus och bringar respekt. När Svea kommer lägger han sig bara ned. Svea nosar försiktigt, sen lägger hon gärna sin tunga tass på honom för att sen nafsa i pälsen på honom. Och han låter det oftast ske, ibland ser det nästan ut som om han njuter knasputten. Men ibland kan även han visa tassen. Dock utan att visa klorna, vilket vi önskar att han gjorde för de där tassarna ser Svea bara som inbjudan till lek & då får vi avbryta.

Har jag berättat om kräftan?

Nä det har jag nog inte. Förra helgen vankades det svenska kräftor här på landet. Och tydligen hade vi en tjej som tyckte att vi var snåla som inte dukade upp till henne. Vi tog nämligen en liten paus från kräftorna och gick ut för lite "luft"(som vi rökare så fint kallar det). Och vem kommer inte ut springandes med en bjässe kräfta i munnen & hur lycklig som helst. Jag försöker med mitt vanliga "tack Svea, spott ut"...men vem spottar ut en svensk kräfta? Nä hon sväljer den HEL och ser hur nöjd ut som helst.
PANIK! HJÄLP! Kommer hon dö nu? Om hon inte sätter i halsen så lär väl skal och klor riva upp hela magsäcken på henne??!!!!
En väns hund fick av misstag en majskolv i sig och det slutade sorgligt nog med döden. Och det här är en bjässe kräfta.
Kräftskiva = någon öl och snaps. Ingen kan köra. Hoppas grannen är hemma. I panik ringer jag akuten. Förberedd på att nästan åka ambulans in med skruttan.
Jag berättar vad som hänt och veterinären är cool lugn och säger bara: Ge henne ris & sparris.
Behöver jag inte åka in, behöver hon inte checkas imorgon iallafall?
"Nä, ris & sparris gör susen."
Lägger på och är så glad över beskedet och kommer då på att vi inte har sparris. Taxi nästa till butiken.
Nä klockan är 22 & butikerna har stängt. Tack & lov hade våra kära grannar sparris hemma..pust.
Det hela slutade alltså med ytterligare en härlig måltid för Svea & hon mår bara bra.

Och vad har vi lärt oss av detta?
Jo, ha alltid sparris hemma.

Blåbärstjuv

Någon har olovligt ätit från dagens skörd av blåbär. Kan blå prickar på en viss Svea va en ledtråd?

Om en vecka..

Tar vi vårt pick och pack å tackar för den här sommaren på landet. Jag vet själv vad jag känner inför den saken, men undrar just hur stackars Svea kommer att ta det. Tänk vilken skön sommar vi har haft. En tomt att busa på, sova på altansoffan & härliga promenader springandes lös i skogen...där också de goda blåbären finns.
Nu väntar lägenheten, men kanske också ett mer socialt liv för vår tjej. Hundarna på vår gård är ju roliga & våra eftermiddags promenader på hundfältet i Bromma eller tänk alla hundar i Drottningsholms hundområde. Så illa är det kanske inte ändå att komma hem till stan och vi har ju fortfarande höstens helger..och framförallt så har vi ju faktiskt 7 hela dagar kvar här på landet.
Nu ska vi njuta av varje dag!

Vgw & hundkurs

Oj oj & hjälp vad vi tränat Svea i koppelträning. Och vad duktig hon varit när vi tränar. Går 5 steg fint, sen lite drag, stanna, tillbaka, går fint 5 steg osv osv...Nä vissa saker måste man helt enkelt få hjälp med så vi bokade in oss på en kurs. I förrgår fick jag dock rådet av en annan hundägare att pröva vgw-sele. Hade ingen aning om vad det var, men misstänkte att det kanske handlade om något redskap som kanske smärtade vid drag. Jag läste på..och jag kunde bara hitta information om hur bra detta sele var för hunden.
Så vi tog Svea till djuraffären där vi provade ut ett passande till henne & helt otroligt sen första steg har hon inte dragit en endaste gång. Helt otroligt.

Idag var det då dags för kurs. En kurs där man får individuell hjälp med sin hund. Vi anmälde oss för att få hjälp med koppelträning & vi bestämde oss för att ägna timmen åt det denna gång. Men det var mer kontaktövningar, för drar gör hon ju inte längre:-)
Nästa söndag ska vi träna bilträning.
Vår tjej ogillar trafik starkt. Blir väldigt hispig & nervös när bilar kör förbi oss. Och igår chockade hon matte totalt. Vi gick på som vanligt när en bil kom. Hon började bli lite spattig och jag såg till att hålla in henne lite extra. Puckot som kör bilen ser detta och skojar till det med att sladda och tuta vilket resulterar i att Svea börjar hoppa, försöker ta sig loss & slutligen hugger hon mig i armen. Jag blir rädd, ledsen..ja allt kommer på samma gång och jag känner mig värdelös som Matte som inte kunnat kontrollera detta beteende. Hur skönt var det inte då att prata med hundkursens härliga ledare om detta som förklarade att det inte hade med mig att göra. Hon blev livrädd helt enkelt och hennes hjärna fokuserade bara på att ta sig loss(medanns jag försökte få tag i hennes halsband).
Så nästa söndag ska vi träna på att gå bland bilar & tipset jag redan fått är att inte dra till sig hunden vid en sådan situation utan släppa på kopplet och försöka få med henne en bit från platsen för att där lugna ned henne. Ingen ide att ägna sig åt detta genast och på den plats där det skett.
Bra tips!

Så jag vill verkligen rekommendera detta vgw-sele och samtidigt säga att det här med att träffa en hund instruktör inte är så tokigt. Man kan alltid få goda råd. Man kan helt enkelt inte allt själv, bara att inse:-)
Önskar alla en härlig dag.