Allergi, tonår, spöken, tårar & uppfostran

Kliar det inte i näsan? Rinner det inte om ögonen? Har jag inte lite svårt att andas?

Plötsligt fick jag all förståelse för alla Grand danois ägare som plötsligt blir "allergiska" när hunden blivit tonåring och sätter ut för omplacering.
Jag satt gråtandes för några veckor sedan på en bänk på trottoaren och kände "nu ger jag upp, jag klarar det helt enkelt inte, det är ngt fel på den här j-a hunden". Vi hade varit i hundparken & när det började blåsa & regna tyckte jag att det var dags att gå hem. Inte Svea!
Hon la sig ned på gräset och låtsades inte om mig. Jag började med att leka fram henne - totalt ignorerad. Efter ett tag sa jag med sträng röst "nu går vi" och började gå & dra henne. Men en GD är inte lätt att dra. Jag lyckades väl två meter. Total ignorerad. Jag fortsatte så några meter i taget och hon lät sig släpas med, vägrade resa på sig. Efter ca 30 min ser jag en tjej med en hund komma åt mitt håll. Jag ropar till mig dem och förklarar situationen och frågar om det är ok att de kommer fram och att vi sen gemensamt går iväg. Självklart, svarar den goa tjejen som visar sig bo på samma gård som oss. Toppen, då blir det inga problem alls. Svea reser sig upp och nosar intresserat, men så fort vi ska börja gå så sätter hon sig bara på rumpan och tittar surt mot hundgården. Jag försöker dra henne igen. 2 meter. Hundägaren går och vi kämpar sen i ytterligare 30 minuter. Tillslut ger jag upp. Sätter mig och gråter och tänker att här kommer jag att få sitta i timmar.
Tillslut får jag tag i min älskade mor som kommer förbi med Sveas kärlek - goldenretrievern Cognac och då studsar hon glatt upp och följer glatt med som om ingenting har hänt. (3 timmar tog det att komma hem)

Ja för några veckor sedan kom vår tjej i de sk tonåren och blev en slyngel. Plötsligt förstod hon inte nej, gå och lägg dig och hade glömt alla regler - man får inte ligga i soffan, man leker försiktigt med både oss och katter. Plus att hon tycks ha kommit i den sk spökåldern. Skäller och morrar åt saker som nog bara hon ser.

Skitjobbigt!

Men också väldigt bra!
Vi har ju som sagt tidigare haft hund och lyckades väldigt bra med vår uppfostran av den. Men av någon anledning litade jag inte på mig själv och min tidigare erfarenhet när vi nu skaffade en GD att jag kastade mig in i ett hav av hundböcker & tog många råd från hundcoacher. Och tyckte att vi skulle köra blint efter detta - trotts att jag själv inte riktigt kände mig hemma i alla metoder. Vilket vår stackars tjej säkert kännt. Efter promenadincidenten bestämde jag mig för att gå efter uppfostringsmetoderna som känns rätt för mig och vips så möttes jag och Svea på ett helt annat plan och visst pågår tonårs fasoner fortfarande, det hör ju till, men allt är betydligt bättre. Känner mig faktiskt inte ett dugg allergisk:-)