Att gå ut & gå med en Grand danois

Vi tycker inte alls att vår Svea är SÅÅ stor. Snarare att andra hundar är väldigt små. Ta t ex Golden Retriever, rasen som vår förra älskade hund Ellen var. Då tyckte vi att hon var en ganska stor hund, nu tycker man att Retrievern är en ganska liten ras. 

  Men när man tar sina hundpromenader blir man ständigt påmind om att vi har en ganska stor hund, eller gigantisk som många tycks tycka. Det är svårt att gå omärkt fram på vägarna. Tror aldrig att det hänt att jag tagit en promenad här på stan utan att få minst en kommentar. 

"Oj vilken stor hund" "Kolla kalven" "ScobyDoo"

Ofta stannar faktiskt folk och vill berätta att de tycker att hon är så vacker och ståtlig. Faktiskt är det oftast den äldre generationen som tycks älska den här rasen. 

  Några gånger har det också skett att folk stannar och frågar om de får ta kort på vår tjej. Idag har det skett tre gånger. 

I morse kom ett dagis förbi. Barnen var överförtjusta så fröken bad om att få ta ett kort för att sen hänga upp på anslagskraven. Självklart fick hon det. 

 På lunchen stannade en ung tjej och frågade vilken ras vår tjej var. Det var ju den finaste hund hon sett, sen fotade hon för att sen kunna visa sin kille vilken ras de skulle skaffa om de en vacker dag bestämde sig för att bli med hund. 

  Sen gick vi till hundgården. Där träffade vi en blyg vattenhund vars ägare också fotade våra fina svarta hundar. 

 

Ha nu en fortsatt bra dag!